Bibelns skapelseberättelse

Bibeln börjar och slutar med uppenbarelser.
Den sista boken beskriver framtida händelser, och den första sådant som har hänt för länge sedan.

Skapelseberättelsen tycks innehålla en massa fakta som med säkerhet var okända när berättelsen kom till för flera tusen år sedan.
Det här är anmärkningsvärt och har viktiga konsekvenser.

Som så mycket annat på den här webplatsen är det här avsnittet under uppbyggnad. Efter hand kommer jag att tillfoga fler fakta. Till dess det är gjort, lämnar jag åt läsaren att tänka själv. Tills vidare begränsar jag mig till att se på berättelsens inledning.

Låt oss göra antagandet att någon för flera tusen år sedan fick veta hur universum kom till. Hur skulle han/hon kunna beskriva det med språket som fanns på den tiden? Och hur mycket skulle han/hon själv förstå av de meddelade kunskaperna. Till att börja med kommer jag att visa att en sådan tolkning är möjlig. Det innebär inte att den är riktig, så det återkommer jag till när hela analysen är presenterad.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord
Bibeln säger här att det har funnits en begynnelse. Det är inte självklart.
Så långt vi kan följa ideer bakåt i tiden har det funnits läror som sagt att tiden sträcker sig gränslöst långt bakåt (och framåt) och att världen alltid har sett likadan ut.
Så sent som på 1950-talet visste man inte vilket som var korrekt.

(Först med att lösa Einsteins fältekvationer och förutsäga universums expansion var en präst, Lemaitre.)
Einstein införde den kosmologiska kontanten i allmänna relativitetsteorin för att få den förenlig med ett univerum där ingenting förändrades (globalt).
Under 1950- och 60-talen fanns två huvudkosmologier: George Gamovs teori om Big Bang (positiv krökning, som ett klot) och Fred Hoyles om ett stationärt universum (negativ krökning, som en sadel). Båda gav en rimlig förklaring till unversums expansion. I Gamovs teori uppkom all materia i ett ögonblick, medan Hoyle postulerade ett långsamt nyskapande, någon enstaka väteatom per kubikmil och år.

För att finna svaret har man bland annat gjort mätningar av stora trianglars vinkelsumma. Om den vore mindre än 180 grader så hade universum negativ krökning (som en sadel istället för ett klot) och tiden vore oändlig. Mätningarna gav inget säkert svar. Istället var det upptäckten av 3-K-strålningen som var första steget i att finna ett svar. En sådan fanns i Gamovs modell, men inte i Hoyles.

Bibeln valde det korrekta alternativet för flera tusen år sedan. Var det en tillfällighet?

"...skapade..."
Ordet 'bara' som används betyder skapa, men säger inte att inget material har använts. Dock säger det inte heller att universum skapats av något material som redan fanns. Många skapelseberättelser har låtit guden skapa världen t.ex. av kadavret efter ett dödat monster.
Den fällan har Bibeln undvikit. Är det en slump?

"...himmel och jord."
Här uppstod ett dilemma för den som fick uppenbarelsen.
Ordet universum fanns inte på den tiden. Inte heller var begreppet känt.
Därför var han (eller hon) tvungen att välja ord ur det befintliga språket.
Det största som kunde tänkas var sammanställningen himmel och jord.
En korrekt översättning idag borde lyda:
"I begynnelsen skapade Gud universum."

"Jorden var öde och tom,..." eller "Världen (=världsalltet, universum) var öde och tomt
De hebreiska orden 'tohu va bohu', översatta med "öde och tom" betyder snarare "utan form, omätbar".
När universum var nyskapat befann det sig i ett tillstånd som inom termodynamiken kallas för värmedöden.
Det betyder att där inte finns några former.
Inga händelser kunde inträffa.
Inga avstånd kan mätas, eftersom där inte finns några referenspunkter och ingen observatör.
Universum var i ett tillstånd av maximalt möjlig entropi (oordning).
Bibeln har valt ett bra ord för att beskriva tillståndet.
Betydligt bättre än bibelkommissionen som översatte till svenska.
Hur kunde Bibeln lyckas där komissionen misslyckades?

"...djupet..."
Hur djupt kan ett hål bli? På jorden ned till medelpunkten.
Men solens yta ligger ofantligt mycket djupare.
De djupaste hål som finns är s.k. svarta hål, en sorts exotiska objekt som finns här och var i rymden.
Ett sådant är bokstavligt talat bottenlöst. Det är ett hål inte bara i rymden utan även i tiden.
Sådant var det nyskapade universum.
Hur kunde Bibelns författare veta att universum var ett djupt hål?

"...täcktes av mörker..."
Det döda universum var ännu för litet för att en foton (ljuspartikel) skulle rymmas.
Därför var det mörkt.
Det var till och med för litet för att en atomkärna skulle få plats. Men det var lika tungt som idag.
Tänk bara på jordklotets vikt, och minns att jorden bara är ett stoftkorn bland alla himlakroppar.
Senare blev universum mycket större, men måste fortfarande betraktas som mörkt, eftersom det var ogenomskinligt. Fotonerna var inte fria som idag.

"...och en gudsvind svepte fram över vattnet."
Översättarna har en förutfattad mening och vill inte att man skall få associationer till att Gud verkligen ligger bakom skapelsen. En bättre översättning vore
"...och Guds Ande rörde sig varsamt över vattnet..."

Universum var dött.
Men avsikten var att det skulle bli levande - hysa liv.
Efter en ofattbart lång tid utan händelser (flera bråkdelar av en sekund) startade ett långsamt skeende. Vi måste minnas att en sekund då var ofantligt mycket längre tid än millioner år idag.
Universum började vakna från värmedöden.
Protoner (väteatomkärnor) och neutroner poppade fram.
Här stod författaren av skapelseberättelsen inför ännu ett dilemma:
90 procent av alla atomer i universum är väteatomer.
Men berättaren hade inget ord för sådana. Grundämnet väte var inte känt förrän på 1700-talet.
Kemisterna gav ämnet namn efter dess viktigase egenskap, att vara byggstenen som ger vatten dess märkliga egenskaper.
Väte betyder ämnet som väter. På engelska heter det hydrogenium - vattengöraren.
Skapelseberättelsens författare gjorde likadant, valde det befintliga ord i språket som passade in bäst: vatten.
Därför beskrivs materien i skapelseberättelsen med ordet vatten.
Men hur kunde någon veta det för flera tusen år sedan?

Gud sade: Ljus, bli till!
Den första händelsen som beskrivs i skapelseberättelsen är att universum fylldes av ljus.
Den första händelsen vi direkt kan observera när vi riktar vår instrument ut i rymden är återskenet från ljusblixten som markerade att universum blev genomskinligt och atomerna gick in i stabila tillstånd. Universum fylldes av ljus.
Hur kunde någon veta redan i forntiden att ljusets tillkomst markerade slutet på den epok som var universums början?

Gud sade: I vattnet skall ett valv bli till,
och det skall skilja vatten från vatten
Om nu Bibeln har använt ordet vatten för att beskriva materien (mest vätgas) i universum, så bör det här vara en beskrivning av hur vätgas skiljs från vätgas. Har vi två gastuber fyllda med vätgas, så är väte skilt från väte. Öppnar vi sedan tuberna, sprids deras innehåll till över hela rummet. Så småningom sprider gasen sig vidare för att till slut blandas med hela lufthavet. Väte som från början var skilt från väte upphör att vara så.

Men Bibeln talar om en omvänd process, som om vätgas utspridd över hela jorden samlades ihop och gick in i två eller flera gastuber.

Det här är precis vad som hände med vätet från Big Bang. Det samlade ihop sig till klumpar. Dessa blev först stora moln med tomrum emellan. I molnen klumpade gasen ihop sig ytterligare och bildade stjärnor. Ingen jordisk gastub skulle hålla för ett så stort tryck som man har inuti en stjärna. Så det är verkligen fråga om att gasen har trycks samman sig själv.

Här är ytterligare ett exempel på översättarnas förutfattade meningar:
"I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten"
Ordet 'rakia', som översatts med valv betyder egentligen något helt annat, nämligen expanderat utrymme eller vidsträckt rymd.
En ordagrann översättning är
"Låt det bli vidsträckt (tom) rymd, och låt vatten skilja sig från vatten"
Det där var ju precis vad som hände. Här har översättarna fört läsarna bakom ljuset genom förutfattade meningar.
Men hur kunde någon formulera skeendet så korrekt för flera tusen år sedan?

Fortsättningen

Här slutar jag till vidare den detaljerade genomgången och ger bara en kortfattad sammanfattning av resten.

Liksom i raderna ovan, kan man fortsätta att följa Bibelns skapelseberättelse och man finner då att den ena pusselbiten efter den andra faller på plats.
Som helhet kan skapelseberättelsen ses som en fantastisk beskrivning av faktiska händelser och inte alls någon myt.
Trots saknaden av många ord som behövs för att beskriva vad som hände, har författaren lyckats ge en begriplig skildring.
Men inte bara det.
Han/hon har även lyckats utforma berättelsen så att människor flera tusen år senare skulle kunna se att där finns kunskap som har legat dold generation efter generation.

Kan det här vara en gissning från någon forntida människa?
Kan någon ha råkat träffa så rätt utan att verkligen ha fått veta sanningen om universums utveckling från Big Bang och genom årmilliarderna?
En statistisk undersökning visar att chansen är långt mindre än en på millionen.
Den enda rimliga möjligheten är då att skapelseberättelsen har kommit till på övernaturlig väg, genom uppenbarelse i syner eller direkt diktamen från Gud.

Om så är fallet, så är Bibeln Guds Ord och vi står alla inför ett tydligt under.